Alla hade längtat efter den här dagen, när vi skulle få åka ut till de två byar som vi ska dela erfarenheter med. Det blev en tidig frukost vid klockan sex för att få alla ombord på jeeparna i god tid. Restiden till Kapangan var beräknad till 1,5 h, men här är man alltid i händerna på trafiksituationen. Efter visst strul med upphämtning av Alice och Aida (programsamordnarna) kom vi fram till Kapangan efter ungefär två timmar. Åksjukan på den slingriga vägen var överkomlig, men kännbar...
Vid lunchtid åkte vi vidare för att möta familjerna i byarna. Jag hörde till den grupp som åkte till Datakan, en by med 1800 invånare, varav de allra flesta är självförsörjande bönder. Den viktigaste grödan de odlar är ris, men här finns även kaffe, grönsaker och frukt.
När vi kom fram fick vi först presentera oss för varandra och sedan veta hur byn är organiserad av ordföranden. Sedan skulle vi fördela oss på olika familjer. Jag räckte villigt upp handen för att följa med den familj som bodde mest avlägset, i hopp om att få se lite av omgivningarna till fots. Utöver mig bestod min grupp av Valentina från Colombia (också en vän av bergsmiljöer) och Jurijen från Nederländerna (fotbollsspelare). Även Anne Marie, en av våra stabsmedlemmar, valde att följa med oss eftersom vi var dem som skulle vara just längst bort.
Det tog oss ungefär 40 minuter att promenera över till huset i full middagssol, varav 479 trappsteg nedåt utgjorde en del av vägen. Längs vägen visade det sig att vi hade sällskap av tre företrädare för byn och att de inte var medlemmar i samma familj. :) Vi var inbjudna till Remedios, en kvinna på 52 år som har fött åtta barn, varav de yngsta (fortfarande osäker på antalet) fortfarande bor hemma. Barnen var dock i skolan, så dem fick vi inte träffa den här dagen. Utöver Remedios fick vi sällskap av Gilbert, en yngre man som ansvarar för hälsofrågor i byn och Edward, som är ansvarig för infrastruktur frågor.
Det blev en intressant eftermiddag som handlade om att lära känna varandra och bygga relation. Det första Remedios gjorde när vi kom fram till huset var att börja tillaga lunch. Vi hade egen medhavd lunch, men vi har fått veta att mat och gästfrihet är mycket viktigt här i Filippinerna. Måltiden innebar att en kyckling skulle nackas, så nu har jag en idé om vad det handlar om. Intressant nog tog de den hela kycklingen med fjädrar och allt och anrättade den över eld! Vi fick även torkat och grillat griskött, ris och kokt vattenkrasse, så vi blev verkligen bjudna på det bästa huset kunde erbjuda. Måltiden innebar en möjlighet att ställa många frågor, liksom att presentera oss själva lite mer. Alla pratade förhållandevis bra engelska, men de var lite blyga och det ihop med den helt nya miljön gjorde att det ibland var lite svårt att uppfatta allting på rätt sätt.
Under tiden som vi väntade på vår jeep pratade vi med de bybor som varit värdar och lekte med några barn som slutat skolan för dagen. Stämningen var god och de allra flesta av oss var mycket nöjda med vad de fått uppleva under första dagen i Datakan. Resan hem blev dock en pärs med alla kurvor och avgaser - på gränsen till vad jag klarar att hantera. När vi var tillbaka rusade jag upp till vår sovsal och lade mig på rygg för att stilla åksjukan. Efter en dusch kände jag mig i huvudsak återställd och kunde ansluta till middagen. Det blev ännu en tidig kväll för mig och jag somnade så snart huvudet låg på kudden - uppfylld av en dag med många nya intryck!
At lunch time we met up with the families and I was hosted by Remedios, a woman my age who is responsible for the children daycare in the village and a mother of eight children. Her home was located a 40 minutes walk from the village center where we were left the jeep. Because of the remote location another two younger men from the village accompanied us for the day. On Saturday we hope to meet those of Remedios children that are still living at home. Eventhough we had brought a pack-lunch we were invited to lunch in her home. It started out with the killing of a chicken...
In the afternoon we were introduced to chores related to rice farming, which is the most important crop for the subsistence farming in Datakan. After having tried harvesting rice we went back to our meeting point and started the long and quite tiresome trip back to Baguio. After a beneficial shower and dinner I fell asleep as soon as I laid my head on the pillow!
Vi reste med två ålderstigna jeepar för att komma till Kåpångan. Avgaserna var svarta och fullständigt vedervärdiga!
På plats!
Det första som väntade oss i Kapangan var ett besök hos borgmästaren Roberto Canuto i kommunhuset. Han gav ett sympatiskt intryck, hälsade oss välkomna och presenterade sin kommun på ett ganska förutsägbart sätt. Direkt efter det fick vi ansluta till ett pågående möte med kommuninvånare som ägde rum utomhus och handlade om klimatförändring och katastrofberedskap. Vi blev presenterade även där och fick göra korta inspel om klimatförändring utifrån våra länder.Vid lunchtid åkte vi vidare för att möta familjerna i byarna. Jag hörde till den grupp som åkte till Datakan, en by med 1800 invånare, varav de allra flesta är självförsörjande bönder. Den viktigaste grödan de odlar är ris, men här finns även kaffe, grönsaker och frukt.
När vi kom fram fick vi först presentera oss för varandra och sedan veta hur byn är organiserad av ordföranden. Sedan skulle vi fördela oss på olika familjer. Jag räckte villigt upp handen för att följa med den familj som bodde mest avlägset, i hopp om att få se lite av omgivningarna till fots. Utöver mig bestod min grupp av Valentina från Colombia (också en vän av bergsmiljöer) och Jurijen från Nederländerna (fotbollsspelare). Även Anne Marie, en av våra stabsmedlemmar, valde att följa med oss eftersom vi var dem som skulle vara just längst bort.
Risterasser längs vägen till vår familj.
Det tog oss ungefär 40 minuter att promenera över till huset i full middagssol, varav 479 trappsteg nedåt utgjorde en del av vägen. Längs vägen visade det sig att vi hade sällskap av tre företrädare för byn och att de inte var medlemmar i samma familj. :) Vi var inbjudna till Remedios, en kvinna på 52 år som har fött åtta barn, varav de yngsta (fortfarande osäker på antalet) fortfarande bor hemma. Barnen var dock i skolan, så dem fick vi inte träffa den här dagen. Utöver Remedios fick vi sällskap av Gilbert, en yngre man som ansvarar för hälsofrågor i byn och Edward, som är ansvarig för infrastruktur frågor.
Det blev en intressant eftermiddag som handlade om att lära känna varandra och bygga relation. Det första Remedios gjorde när vi kom fram till huset var att börja tillaga lunch. Vi hade egen medhavd lunch, men vi har fått veta att mat och gästfrihet är mycket viktigt här i Filippinerna. Måltiden innebar att en kyckling skulle nackas, så nu har jag en idé om vad det handlar om. Intressant nog tog de den hela kycklingen med fjädrar och allt och anrättade den över eld! Vi fick även torkat och grillat griskött, ris och kokt vattenkrasse, så vi blev verkligen bjudna på det bästa huset kunde erbjuda. Måltiden innebar en möjlighet att ställa många frågor, liksom att presentera oss själva lite mer. Alla pratade förhållandevis bra engelska, men de var lite blyga och det ihop med den helt nya miljön gjorde att det ibland var lite svårt att uppfatta allting på rätt sätt.
Gilbert anrättar kycklingen som kom inhoppande på gården vid fel tillfälle...
Nya erfarenheter av ris
Efter maten fick vi prova på att förbereda ris genom att skala och rensa det. Därefter fick vi följa med ut och skörda ris på de närliggande terassodlingarna. När vi rörde på oss lättade stämningen och vi kunde prata lite mer otvunget och ställa nya frågor som knyter an mer till vårt tema om riskhantering och klimatförändring. Därefter började vi gå tillbaka mot byn för att möta upp de andra inför hemfärden. De 479 trappstegen uppåt var ganska krävande, men tack och lov hade det blivit lite mer molnigt under eftermiddagen.
Under tiden som vi väntade på vår jeep pratade vi med de bybor som varit värdar och lekte med några barn som slutat skolan för dagen. Stämningen var god och de allra flesta av oss var mycket nöjda med vad de fått uppleva under första dagen i Datakan. Resan hem blev dock en pärs med alla kurvor och avgaser - på gränsen till vad jag klarar att hantera. När vi var tillbaka rusade jag upp till vår sovsal och lade mig på rygg för att stilla åksjukan. Efter en dusch kände jag mig i huvudsak återställd och kunde ansluta till middagen. Det blev ännu en tidig kväll för mig och jag somnade så snart huvudet låg på kudden - uppfylld av en dag med många nya intryck!
English summary
Today was the day for our first visit with the indigenous people of two villages, Datakan and Dagao. We left our camp site after an early breakfast and spent two hours getting to the municipality of Kapangan where we first of all got to meet the mayor.At lunch time we met up with the families and I was hosted by Remedios, a woman my age who is responsible for the children daycare in the village and a mother of eight children. Her home was located a 40 minutes walk from the village center where we were left the jeep. Because of the remote location another two younger men from the village accompanied us for the day. On Saturday we hope to meet those of Remedios children that are still living at home. Eventhough we had brought a pack-lunch we were invited to lunch in her home. It started out with the killing of a chicken...
In the afternoon we were introduced to chores related to rice farming, which is the most important crop for the subsistence farming in Datakan. After having tried harvesting rice we went back to our meeting point and started the long and quite tiresome trip back to Baguio. After a beneficial shower and dinner I fell asleep as soon as I laid my head on the pillow!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar